cecilialinderoth

Jag tror att någon gång mellan 14-16 års ålder hittar man sig själv. Innan dess har man inte brytt sig. Då har man lekt och varit barn. Sedan får man plötsligt för sig att vara någon, sticka ut. Man hamnar i stan på högstadie och plötsligt måste 600 barn som börjat sjuan hitta sig själva och kunna kalla sig ungdomar. Fast kanske trodde de att de var det innan också; men det var de inte. Alla sorter ska testas. Det är som att springa runt på Primark en lördagkväll i London. plötsligt är det smink, disco, killar, nonchalans, kläder, uppmärksamhet, avhållsamhet, beroende, allt. alla kombinationer möjliga. Sedan någon gång händer det. Det kan hända närsomhelst. Det beror på vem du är och vart du är just då. Plötsligt märker ni att något stämmer så som det aldrig stämt förut. Ni är hemma alltid.
Det kan nog hända när du är tjugo. Men jag var i alla fall femton. Kanske glömmer jag det ibland, kommer in på ett villospår utan att märka det, men till slut kommer man ihåg vart man hör hemma. Det finns egentligen aldrig något annat.

Jag vet att jag inte kan skriva för länge, för då tappar ni intresset. Hade jag varit en idol och stilsättare så lyssnar alla på vad hag säger, men nähä, här får jag nöja mig med några rader trots att jag kunnat skriva ett helt inlägg på kanske trettio rader.