cecilialinderoth

idag har jag varit i skolan och läst matte i tre timmar med Paul och fem andra ivriga snabbläsande mattenördar. det var skitkul att gå omkring där i korridorerna med tofflor och släckta lysen och inte en själ någonstans och bara kunna granska skolan i tystnad.
Jag hoppade lite då, för det kan man passa på att göra när ingen ser.
nu ska jag äta!

Ibland när man är sjutton om sjutton dagar så kan livet kännas lite tyngre, utan att egentligen inte veta varför. Det ligger liksom som en liten klump och gnager långt inne i magen, nästan in mot ryggen liksom, och som återkommer då och då för att skapa känslan av obehag och obekvämhet, och opassande. En liten gnagande oro om att allt är emot en och just det, ditt liv är inte perfekt, trots att man inte kan förklara varför. Då hjälper det bara att sätta sig på en buss med igenproppande hörlurar och tänka på allt allt allt som någonsin varit emot dig idag, tänk på den gången då du gick ensam nerför trapporna för att spela flöjt och allt slask och all snö och alla de där dumma trappstegen som aldrig tar slut, och stressen och så plötsligt tjoff så glider fötterna tre steg och man hamnar på backen, slår i flöjten hårt i marken, får slask i hela rumpan och en kortvarig värk i handen och rumpan som tog emot slaget. Och du reser dig upp och stampar hårt med fötterna och viskar mellan sammanbitna läppar och panikslagna tankar JÄVLITT ROLIGT GUD, DET TYCKTE DU ALLT DIN JÄVLA APA, JAG HAR INTE EN BRA DAG; TA OCH GE DIG FÖR HELVETE JAG VILL INTE HA MER SKIT! Och du såg ju förut Evelina, Siki och Ellen bakom dig när du började gå nerför de förbannade skithala skittrapporna och du vänder dig om men plötsligt poff inga där de har av någon konstig anledning hamnat på efterkälken eller vänt och gått in eller så skulle Evelina visst bara ut och skita ner lungorna med äcklig äcklig stinkande rök så att hon kan dö tidigare i cancer när hon är sextio år.
Sedan tänker du på när du plötsligt precis innan lunchen bara kände för att krypa ur skinnet, du kände dig tung, ful och dum och du ville ville ville inte vara där mer du ville bort flyga iväg allt var fel du var fel och det var så himla dumt allting, allt kändes bara obehagligt fast att inget alls hade hänt, där gick axelina dina kompisar du hade alla tunga böcker i händerna ingen sade nåt dumt alla skrattade och var snälla men ändå så var det så jävla fel. allt var liksom fel.
och du tänker på när du inte klarar av människor som andra gör, du förstår dom inte dom förstår inte dig det är bara pinsamt och du vill inte vara där han är för det blir obehagligt så du bara går lite framför och lyssnar på honom och dom andra lite men säger inget istället. fast det känns så himla fel för varför kan man inte förstå en person som ska kallas sin klasskompis och till och med kompis varför varför varför.
allt det tänker du på när du går mot busshållplatsen och så låter du tårarna trilla. för det är det enda som hjälper. krama ihop den tunga klumpen och låt den rinna nerför dina kinder istället.

OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖÖÖÖÖNT! WIIIIIIHOOOO!

Skönt är också att veta att du kanske också sitter hemma ibland och känner hur fel livet är, för det kan jag bevisa för jag har läst en blogg och hon säger att ni har så med ibland, kolla. 

och nu känns det bättre.



PS. jag tänkte för er som är nyfikna faktiskt dela med mig av min spellista på spotify, så därför, här har ni den. Har slipat och filat på den superlänge, och nu kände jag att YESBOX nu sitter den! Inte så många låtar, men bara massa som jag inte lyssnat på förut, så det är perfekt.

Jag tror att någon gång mellan 14-16 års ålder hittar man sig själv. Innan dess har man inte brytt sig. Då har man lekt och varit barn. Sedan får man plötsligt för sig att vara någon, sticka ut. Man hamnar i stan på högstadie och plötsligt måste 600 barn som börjat sjuan hitta sig själva och kunna kalla sig ungdomar. Fast kanske trodde de att de var det innan också; men det var de inte. Alla sorter ska testas. Det är som att springa runt på Primark en lördagkväll i London. plötsligt är det smink, disco, killar, nonchalans, kläder, uppmärksamhet, avhållsamhet, beroende, allt. alla kombinationer möjliga. Sedan någon gång händer det. Det kan hända närsomhelst. Det beror på vem du är och vart du är just då. Plötsligt märker ni att något stämmer så som det aldrig stämt förut. Ni är hemma alltid.
Det kan nog hända när du är tjugo. Men jag var i alla fall femton. Kanske glömmer jag det ibland, kommer in på ett villospår utan att märka det, men till slut kommer man ihåg vart man hör hemma. Det finns egentligen aldrig något annat.

Jag vet att jag inte kan skriva för länge, för då tappar ni intresset. Hade jag varit en idol och stilsättare så lyssnar alla på vad hag säger, men nähä, här får jag nöja mig med några rader trots att jag kunnat skriva ett helt inlägg på kanske trettio rader.