cecilialinderoth

nu skall jag studera franska.





Ja, vad ni nu kan komma på som börjar på F.

Fantastikt
Förjävligt.

Och sånt.

KRAM

wow, ikväll har jag plankat Jag gråter bara i regnet (den akustiska versionen). I fyra flöjtstämmor.
Så den kommer jag antagligen använda på mitt projekt.

Det var himla skoj. Och jag är himla stolt.

Nu har vi äntligen fått Sibelius till datorerna så i fortsättningen kommer jag att kunna sitta på bussen och planka.

En annan sak jag gjort idag är att köpa mitt första stora stycke. En sexstämmig version på Wallace and Gromit theme. Tre flöjter, piano, bas och trummor. Åh, den ska vi köra på klasskonserten! Hurra! Dessutom köpte jag ett flöjthalsband.

Godnatt!

Hos mormor.
Väntar på buss.
Trött.



Låttips:
1. Linnea Henrikssons nya: Väldigt kär/Obeskrivligt ensam
2. Newkid - Jag gråter bara i regnet (speciellt akustiska verisonen på youtube)

nya örhängena och uggle-armandet åkte på idag.
och trisse också (men inte hela dagen)



dags att sova!

såhär ser det ut när jag försöker plugga franska.
Börjar om en halvtimme. Hej!

Idag började vi klockan åtta med att få reda på att lektionen var inställd (har jag sagt att kommunikationen på vår skola suger?). Så vi pratade spexfoto i en halvtimme istället. Sedan hade jag GeMu, och vid lunch får jag reda på att även min sista lektion vid 15.00 är inställd. Det betyder att jag skulle sluta 10.30. Problemet är bara att vi har en sån där SATANS mössprovning idag, vid 15.30.
Så nu har jag fem timmars hål! Alternativet är ju att SKITA i min mössprovning. Men äsch, jag får väl gå på den där förbaskade grejen. Måste ändå göra läxor, jag kan lika gärna göra dem här som hemma.

Dessutom har jag varit och SIMMAT! DET NI! En kilometer, 30 minuter. Ingen aning om det är bra eller inte, men det gjorde jag i alla fall och jag är stolt. Jag är inte så bra på att röra på mig egentligen, om jag ska vara helt ärlig, så jag blir alltid hemskt nöjd varje gång jag faktiskt gör det.

Mitt hår känns som en peruk nu, jag har ungefär en liter produkter i det. Därför slänger jag över en sjal och låtsas som ingenting. Jag mailade med Anna Lidström igår (på min toppendag nivet) och hon gav mig massa tips. Till exempel att bara duscha var fjärde dag och att använda torrschampo och torrvax. Så det ska jag börja med nu! Det börjar bli svårare och svårare att göra i ordning mitt hår, jag kan aldrig sluta peta i det! Men jag intalar mig själv att jag är inne i en inlärningsperiod och att det kommer bli bättre snart.



Nu luktar jag klor.

KRAM

Ville bara meddela att jag ÄVEN gjort min svenska.

HELT OTROLIGT!
BÄSTA dagen på länge. Har typ fått gjort massa grejer, och grejer.

TOPP TOPP TOPP!

PS. Det är intressant att min statistik gör ett litet hopp och fördubblas varje gång jag länkar ett inlägg på facebook. Ganska roligt är det, också. Hopp, hopp, hopp.

Jag är förkyld, så jag stannade hemma från skolan.
Jag har hittills spelat tvärflöjt i en timme och fyrtio minuter.
Och det gör mig såhär glad:



Nu måste jag verkligen göra min svenska. Hoppas det går lika bra.
Är verkligen på TOPP idag!

Jag har en glasburksdag idag. En dag då allt krossas av så lite. När du ser dig i spegeln och vill slå sönder hela jävla spegeln. När täcket är din enda vän i hela världen och det är så skönt att ligga därunder och gömma sig för allt. Och du blir så arg när du ska göra något för det fungerar inte. Det går inte att tänka och ingenting kommer framåt, allt står bara så hemskt stilla.
Min glasburksdag hänger nog egentligen i sig från igår, men då märkte jag det inte. Inte förrän jag inte kunde sluta gråta till sista låten på Håkan-konserten och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag stod där mitt i en röra av tjugo tusen människor och plötsligt var det inte 2011 längre, det var hösten 2008 och mitt hjärta skrek. Det skrek. Det ville inget annat än att bulta och skutta i närheten av mina bästa. De som verkligen hade fått mig, de som hade format mig och som jag visste ville bulta lika nära mig som jag hos dem. Och Håkan stod på scenen och sjöng, låt efter låt och jag drunkade i hans texter. Han räddade mig, han blev min livlina under ett år och jag lyssnade aldrig till någon annan än honom. Till slut kunde jag alla låtar utantill och jag såg med förundran på mannen bakom allt när han stod där på scenen. Jag ville att han skulle se mig, jag gjorde som alla andra, sträckte upp handen. Försökte att se om han såg mig. Se mig. Se mig! Jag är speciell, du har räddat mig. Förstår du? Håkan: ikväll är du bara min. Och han sjöng till mig. Han sjöng till mig och flera tusen andra femtonåringar med bultande hjärtan och mascarakladdiga kinder. Han räddade allihop.


Det enda som hjälper på glasburksdagar är att gråta. Det är så skönt att få tycka synd om sig själv, att verkligen vända sig inåt och lägga en hand på de där tandpetarna i hjärtat som sitter och skaver. Sedan verkligen känna efter, känna hur jobbig den där tandpetaren är. Om du har en glasburksdag, gör det. Känn såret tandpetarna skapar, känn hålet, känn längtan, känn avundsjukan, känn oron, känn stressen. Och gråt. Gråt med hela kroppen. Darra, hulka, snyfta, skaka. Jag tror verkligen att man behöver tycka synd om sig själv ibland. Att tänka bara på sig själv och se allt ur den allra jobbigaste synvinkeln du kan tänka dig. Strunta i de som egentligen har det värre: idag är det bara du själv som räknas.

Nåväl, när låten är slut är det åter 2011 och jag torkar till slut tårarna. Jag sträcker på mig och ser på mannen som en gång räddade mig. Som fick mig att dansa hela vägen ned till busshållplatsen, och sedan hem därifrån. Nu behöver jag honom inte längre.
Han behövs av nya femonåringar med skrikande hjärtan.

Så jag ger dig en nick och tackar för mig, Håkan Hellström. Nu är min tid över och jag ger bort min plats framme på konserterna till någon annan som behöver den bättre.

Och nej, för er som undrar, jag kommer inte sluta lyssna på Håkan. Men jag kommer inte längre lyssna för att jag måste, för att det är det enda som hindrar mig från att gå sönder i tusen miljoner bitar.
Jag kommer att lyssna för att det också är så jävla bra.

Har bestämt mig för att introducera hemska, löjliga men ack så roliga WEBCAM-SNAPSHOTS här på lilla bloggisen! Jag kände att YES, nu är det baskemig dags att fixa lite in-the-moment inlägg, och vad passar väl bättre än att visa dem med lite minspel.

Här är jag idag, och hur cool jag känner mig i min nya superfriss:


Oh la la, som om jag inte brydde mig om NÅT!

(men låt er icke bedragas)

bakom mig ser du judits coca-cola glas på en hatthylla. Den fick jag av henne i Budapest och JA, jag använder den SJÄLVKLART! Tänk att hon tänkte SLÄNGA den.

Nänä.

Sådana här meningslösa inlägg är PRECIS vad ni kan räkna med från mig i framtiden. Så går det när man har massa hål och inget att göra.

har jag kort hår.
satt på bussen till frisören och tänkte på mitt facebook-inlägg efter själva ingreppet. Lyssnade på musik. Tänkte:
Blir det bra, då skriver jag Feeling Good-text: and the whole world is a new world and a bold world, for me. And I'm feeling good.
Blir det illa, då skriver jag Allting kommer bli bra-text: Allting kommer bli bra tillslut, du ska se att allting ordnar sig. Allting kommer bli bra tillslut, om du bara låter allting va'.

Som tur är blev det den första. Men jag ser fram emot när min lugg har växt till sig och blivit ännu längre, då kommer min frisyr höjas till nya, sjuka höjder.

Nu fattas bara ett förråd med tre miljoner olika smycken. STORA örhängen och STORA halsband. Nä, det här ska nog bli riktigt bra till slut.

favorit i repris, kommer härifrån.

Jag tror att någon gång mellan 14-16 års ålder hittar man sig själv. Innan dess har man inte brytt sig. Då har man lekt och varit barn. Sedan får man plötsligt för sig att vara någon, sticka ut. Man hamnar i stora staden på högstadiet och plötsligt måste 600 barn som börjat sjuan hitta sig själva och kunna kalla sig ungdomar. Fast kanske trodde de att de var det innan också; men det var de inte. Alla sorter ska testas. Det är som att springa runt på Primark en lördagskväll i London. Plötsligt är det smink, disco, killar, nonchalans, kläder, uppmärksamhet, avhållsamhet, beroende, allt. Alla kombinationer som är möjliga. Sedan någon gång händer det. Det kan hända närsomhelst. Det beror på vem du är och vart du är just då. Plötsligt märker du att något stämmer så som det aldrig stämt förut. Du är hemma alltid.
Det kan nog hända när du är tjugo. Men jag var i alla fall femton. Kanske glömmer jag det ibland, kommer in på ett villospår utan att märka det, men till slut kommer man ihåg vart man hör hemma. Det finns egentligen aldrig något annat.

I helgen har jag rollspelat.
Det är något alldeles fantastiskt.

Sittandes kring ett bord fantiserar vi (min rollspelsgrupp) ihop en helt ny värld. I den heter jag Parvus, och jag är GRYM. Jag är riddare och äger i allt utom att vara social. Tvärtom är jag svårflörtad, ovänlig och kall. Vänskap = Respekt, ungefär.

Såhär såg hon kanske ut när vi började spela igår, då Parvus tvingades ta på sig finkläder. Något hon helst undviker annars.


Hon har korpsvart långt hår och sätter gärna upp det i hästsvans trots att det inte alls är passande för en kvinna.
I helgen dödade hon en Fachan bara för att hon är så grym. Hon satt till häst, tog sin enorma lans och spettade den vidriga varelsen mot en husvägg.



Det är helt sjukt bra, om ni inte förstod det.

Förutom mig är även Anton, Alexander, Andreas, Manne och Amanda med i rollspelsgruppen. De andra är också grymma fighters (fast Parvus är bäst. Det kan i för sig hända att jag bara säger det för att det är jag som spelar henne...).

Och sedan har vi Simon. Han är spelledare och han är OP, HELT SICKt tuff. Jag tror han är den bäste spelledare som finns.
Han hjälper oss att hitta på en historia och han spelar alla de personer vi möter under våra äventyr.

Rollspel är nog en av de nördigaste saker jag känner till. SJÄLVKLART, älskar jag det.
Snart ska vi lämna den värld som vi tillbringat all vår speltid i och bege oss ut i Europa på korståg. Året är 1192 för er som undrar.
Det ser jag fram emot. Det ser PARVUS fram emot.

KRAM!

... sedan idag, närmare bestämt, kom jag på vad jag länge gått och grunnat på, nämligen att jag är fruktansvärt trött på min frisyr. Och med fruktansvärt menar jag verkligen hemskt mycket. Jag har haft samma frisyr i fyra-fem år nu, lite olika längd bara, och jag är galet sugen på att bara byta. Prova nåt helt nytt. Göra vadsomhelst egentligen, bara det inte är samma gamla halvdana lockar och halvlånga hår.

FRÄSCHT.
NYTT OCH FRÄSCHT.

Sedan har jag länge gått och beundrat Anna Lidströms fantastiska frisyr.



Och DÅ (ni har säkert redan räknat ut det by now) möttes dessa tankar och skapade en ny.

Så vad tror ni?

Kruxet är att om man kollar närmare ser man att min lugg är på tok för kort, hennes är väldigt lång. Men om jag klipper en liknande friss nu, så kan det växa till sig lite och bli typ samma sen!



Inflika nu snälla med era egna åsikter. Jag ger er den fantastiska, fenomenala möjligheten att PÅVERKA!
Jag kan nästan garantera att det kommer att bli vad majoriteten av er säger (så fantastiskt förutsägbart PÅVERKBAR är jag).
I know you're out there!



O, skåda mitt tappra försök att tvinga luggen bakåt. Sjungades Den Svenska Björnstammen.

tack till:
Anton, Alexander, Mikaela och Paulina, Josefina, Ragnhild, Amanda och Lisa

Jag har krånglat värre än en bäver för att få tag på en bok som befinner sig i mariestad.
men jag löste det!

tänk vad vänner kan åstadkomma tillsammans, av ren godhet. det är helt underbart!

kram

I söndags samlades vi några stycken hos Jonas och lagade mat. Det var fint.



Vi åt något orientaliskt, som hade med rastafari att göra tror jag. Det var gott i alla fall!
Sedan lekte vi lekar och pratade, innan jag tog min bil och puttrade hem.