cecilialinderoth

Nu var det allt ett tag sedan jag kikade in. Illa!

Pågår i mitt liv just nu:

* I helgen har jag och Maria ätit diskade popcorn. Det är också en upplevelse, antar jag. (de smakade som vilka popcorn som helst)

* i söndags var det plötsligt fika i musikhuset, för några i klassen hade bestämt sig för överraskning och bakat massa fika. Så då samlades vi och mumsade kakor utan dess like. Himla mysigt.

* För tillfället är jag nyvaken efter en alldeles särskilt obehaglig, otrevlig natt. Jag har nämligen gått och blivit sjuk (hör och häpna) men att då få sova mig frisk, nä det var tydligen för mycket begärt. Istället är ena näsborren liksom extremt täppt medan den andra är extremt otäppt så det gör liksom asont att andas in, för luften känns så sjukt kall i den enda näsborren jag andas med. Hoppas att ni har förstått?!?!! Irritationen och frustrationen över sett faktum är obeskrivlig!!! Man vill bara sova men det GÅR INTE att andas genom näsan och att andas med öppen mun är jag jätteovan vid så är lika jobbigt det. Jag kan liksom inte ha munnen öppen och avslappnad samtidigt? Sedan fick jag dessutom värsta huvudvärk när jag spände mig så hela tiden och inte orkade ta mig upp trots att jag inte heller kunde sova.
Okej, slut på min överdrivet detaljerade analys av en sjuklings nattsömn. Hua.

* idag ska jag försöka gå till skolan men har redan ångrat mig

* nu måste jag snyta mig

* och sminka om

ibland försöker jag skriva saker. för det är så himla roligt när det går. när jag hittar känslan och när det flyter. när orden bara ramlar över mig och jag vet precis allting. men det är så svårt. mest blir det bara små rader, lite här och var.
i ett block, på mobilen, i ett dokument, på ett forum, i ett bloggutkast, på dropbox, i min dagbok.

ibland så stöter man på de där små raderna av ord. och då vet jag precis hur det kändes, just då, när jag skrev dem. det är ändå ganska fint.

i våras, när allt bara hopade sig för mig och jag kunde bara inte se en utväg, då skrev jag det här, och det hittade jag idag:

"jag gråter för att det är en sån jävla pärs. För att varenda litet steg, sucken hos en liten myra, varje ynka barr i en ståtlig gran, den lilla tåren som faller ned i havet, är ett så stort steg. Som ett stort berg, som att överleva en sjukdom, som att vinna ett världskrig eller som att vara en liten, liten myra och sucka." 

 

Idag lyssnar jag på Håkan för hela slanten. Han har liksom varit på repeat, hela dan.

Och så har jag skrattat åt sånt här fint och önskat att jag var fem år och förvandlade bäckar till floder och vattenfall: