cecilialinderoth

nu är det sommar
och idag har jag
spelat volleyboll
promenerat iväg och köpt glass
spelat king (minns ni den gamla skolgårds-leken?)
solat

och jag har på riktigt aldrig bränt mig så illa som idag. min rygg är verkligen pinsamt röd, med kritvita streck där BH och linne var. jag döljer det hela med en klänning med krage. tack för den. nu ska jag fixa potatisgratäng med morotsbiffar.

framtidsplaner:
eurovision song contest
chips
dipp
trevliga människor

för er som har missat det så släppte håkan ett nytt album för några veckor sedan, Det kommer aldrig va över för mig.

det är fantastiskt, såklart. även om det tar lite tid att vänja sig vid 80-talssynthar och lite rockigare sound så är det ändå håkan, och det är guld.

 

En sak som slog mig när jag lyssnade på det redan första gången, som är så hysteriskt kul, är slutet på låten Valborg. Lyssna från 2:45 och framåt.

 

 

Är det bara jag eller skapar det här slutet OTROLIGA vibbar till the sims-musiken? Det låter verklilgen precis som the sims-musik.

 

Det tyckte jag var roligt. happ happ.

 

i eftermiddag ska jag pysa iväg till göteborg för att ha flöjtlektion, och sedan är det långhelg!! Då ska jag förhoppningsvis ta mig tid att söka lite spännande folkisar samt hugga ved och laga mat. Trevligt värre.

hade en så intressant diskussion med en klasskompis.

vi pratade om framtid, och hon förklarade att "ja, det spelar verkligen ingen roll vart jag hamnar i mitt liv egentligen. om jag bara har lyckats med min konst så kan jag dö sedan, liksom". Och det tog mig så lång tid att greppa vad hon sade. vem vill leva så? tänkte jag i mitt stilla sinne. för mig var det helt obegripligt att något så dråpligt som karriären skulle vara ens främsta mål i livet. så... materialistiskt? så ytligt? att ens inre dröm handlar om... sig själv. sin egen framgång. nä, tänkte jag! jag går längre än så.

för mig är det nämligen något helt annat. när jag tänker på mig själv i framtiden, längre in i framtiden än de närmsta åren alltså, så ser jag inget yrke. nej, det spelar ingen roll vad jag pysslar med, om jag studerar, läser till lärare eller musiker eller kanske är arbetslös. jag har aldrig någonsin drömt om något sånt när jag ser mig själv som vuxen. istället ser jag mig själv i ett stort hus med en familj som jag älskar och med en tydlig trygghet och knytpunkt i mitt liv. Ett trähus, en trädgård, flera barn, en glädje och varm kärlek till omgivningen, familjen. och en skog. jag vet inte hur många gånger jag har föreställt mig min framtid i olika familjekonstellationer eller i olika hemma-miljöer. 

för mig är det min dröm. mitt mål. ett tryggt hemma och en familj med mycket kärlek.

det är det självklara för mig. jag har aldrig reflekterat över att en kan ha helt andra livsmål också. jag har på något naivt sätt alltid föreställt mig att människan naturligt drömmer främst om att ha familj när hen blir stor. så fånigt!

precis på samma sätt som att det är så självklart för mig att drömma om familj så måste jag ju inse att karriären är ett lika självklart mål för min klasskompis. Det är hennes lycka i livet, och familjen är min. och ingen av oss är sämre för det. hon är inte egoistisk eller ytlig eller materialistisk. Hon drömmer om det som skänker henne mest glädje i livet: konsten. det är bara helt naturligt.

 

det var intressant att komma fram till. jag tänker bara på när man skapar figurer i The Sims. Då får man välja livsmål åt sin sim. och det kan antingen ha med familj & vänner att göra, eller karriären. Jag är en så tydlig familje-sim och min klasskompis är en så tydlig karriärs-sim. 

men ingen är sämre för det. 

 

tänk, vad fint att vi inte alla är likadana.

 

tjofräs!