cecilialinderoth

Nu står jag precis på gränsen. Mellan dåtid och framtid. 

Ellerja, okej. Det gör jag ju alltid. men aldrig förr har skillnaden mellan dåtid och framtid varit så stor. Då bodde jag hemma, gick gymnasiet, hade sommarlov. Allt i sin ordning. Sedan bor jag på en ö, går på folkhögskola, lever knapert, bor på internat och har helt nya vänner.

 

Det är skrämmande. Det är läskigt och nervöst. Allt kan gå fel, precis allt. Jag kan få hemlängtan, inte passa in i klassen, inte orka ett år till av studier, inte vara lika musikintresserad som alla andra och inte spela lika bra. Maten kan vara äcklig, jag kanske förlorar mig själv! Men ändå. Kanske, kanske. Jag lär känna människor mer än någonsin förut, i ett rasande tempo. Flöjten blir plötsligt ett fantasitskt heltidsintresse, jag är aldrig trött på att öva lite och jag vet vad jag vill. Jag älskar mitt nya rum och att bo så nära mina vänner. Maten smakar utmärkt och plötsligt hittar jag min väg framåt, i livet.

 

Nu balanserar jag på gränsen, men i morgon tar jag steget över och då tänker jag inte låta skrämmande läskigt och nervöst vara ledorden. I morgon börjar framtid och jag tänker låta spännande, roligt, intressant och förnyande vara de adjektiv som styr mina steg.

 

 

aaaah jag är så frikkin poetic.

Tjo!