Det är mer imponerande att gå halvvägs till mount everest och sedan vända

 
 
på min mobil hittade jag den här anteckningen.
 
Det är mer imponerande att gå halvvägs till mount everest och sedan vända.
 
Jag kan verkligen inte komma på vartifrån jag fick det här, men jag minns att plötsligt slog det mig och jag var tvungen att skriva ner det. det handlar om stolthet. 
om att jag tycker verkligen att de människor som inte bryr sig om påtryckningar utifrån eller förväntningar på en, utan som bara gör det som känns roligt och rätt är så mycket mer imponerande än de som klarar hela vägen men utan att finna glädje i det.
jag vet inte hur många gånger jag har grämt mig över olika uppgifter, saker jag har sagt att jag ska klara av och tagit på mig, men som jag sedan inte vill göra.
Då är det är så mycket viktigare att känna efter i sitt hjärta och se till att man har roligt hela vägen istället. Strunt samma om du inte klarar allt! Det gör ingen, ändå. 
Jag minns när jag skulle börja på billströmska i höstas. på sommaren när jag pratade om skolan och berättade att jag egentligen är ganska trött på musik men hoppades att det skulle gå bra ändå så förklarade jag att men det är ju bara att prova, om jag inte trivs så kan jag ju bara hoppa av. Men samtidigt så visste jag inombords: jag kommer inte hoppa av. för hur skulle det se ut? det skulle vara så pinsamt och jobbigt. Det skulle vara som att jag misslyckades. Men hade det verkligen det? Det enda jag har gjort är att stå upp och säga nej, hörrni. det här var inte min grej. och visst det finns många som älskar det men det gör inte jag utan det finns andra grejer som passar mig perfekt istället. det är bara stort och modigt tycker jag.
edit: nu trivs jag ju alldeles lysande på billströmska, så det har aldrig blivit nödvändigt att sluta. nåt annat får ni inte tro.
 
nä nu har jag bestämt mig. för efter påsklovet så ville jag inte stå något mer i ett övningsrum. jag ville inte räkna minuterna innan nästa timme av övning äntligen passerat, ville inte nöta mer detaljer på Tityre och öva skalor hela kvällen. 
ingen har tvingat mig att vara här. det här är för min skull. allt är för min skull! alltid. och därför tänker jag inte spela mer flöjt den här terminen.
nu väver jag en trasmatta, kikar på serier, stickar färdigt en halsduk, läser böcker, umgås med alla fina människor och ger min själ ro istället.
och vet ni. jag tror att jag blir så mycket bättre av det.
 
 

fina kroppen

min fina lilla kropp. som gör så mycket gott för mig.
två friska ben.
klar i knoppen.
och mina fingrar; ett slående exempel på kroppens och lill-knoppens samarbete. Tillsammans har de lärt mina små fingrar att spela mästerverk på flöjten.
Och så två fina ögon som ser världen, varje dag. När det regnar och snöar. När solen strålar och hela världen blir gul. Jag ser mitt hem. Och framför allt mina medmänniskor. Min fina fina bror. Min lilla lax.
Jag gråter och skrattar. Det bubblar i magen på mig.
Känslorna jag känner kan överföras till fysiska känslor i kroppen. Tänk! Sockerdricka i magen när jag är lycklig, kramp-ont i magen när jag ser på något romantiskt, klump i halsen när jag är ledsen.
Den är så fin och bra. Kroppen. Och sedan ska jag lämna den, den ska ruttna i en kista nånstans, långt från någons ögon att se. Den finns bara till här för mig och för allt jag har lust med.

Och så ändå klagar jag bara på den. Lilla lilla kroppen. Ändå duger den inte.
Varför gör människan så?
En människokropp är så ofattbart fin och den kan göra så ofattbart stora saker.

Lilla lilla lill-kroppen.
Jag vill bara gosa med den.



Idag säger kroppen ifrån. Jag har inte uppfyllt en av de absolut viktigaste reglarna som finns för att leva. Nämligen att ta hand om mig själv. Det är regel nummer ett. Regel nummer två är: när du har avklarat regel nummer ett, ta hand om dina medmänniskor också. och typ älska. dem. Fina regler, tycker jag. I alla fall! Idag sprutar det blod ur näsan på mig, för min stress har gått så långt att till och med kroppen griper in och säger ifrån. Jag tror inte min kropp förstår vilken tjänst den gör mig. Bäste-kroppen! Nu blir det ingen mer Ljudteknik, Stefan får säga vad han vill och mitt betyg får fara åt helsefyr. För vad gör ett putte-betyg i Ljudteknik för världen egentligen? Och för mig? Jag har ju redan fått allt jag behöver, världens finaste gåva någonsin: ett kropp och en knopp.
Tack för det.

Och tack kroppen. Du är allt bra, du. Den bästa vän man kan ha.

stolthet

Ibland kan man bli så löjligt stolt över små, små saker i livet. Som när mina klasskompisar spelar på en konsert någonstans, eller som när jag sitter och värmer mig runt en brasa jag själv har tänt. När jag lämnar in en läxa som jag har arbetat med eller när jag kommer till en flöjtlektion och faktiskt har orkat öva. När jag får skryta över mitt immunförsvar eller när jag går hem från skolan en fin vårdag och mitt hem är så himla himla vackert.
Små stoltheter i livet, som får mig att sträcka på mig, trots att det inte är så speciellt. Och jag tror inte jag är ensam. Tänk efter, vad gör dig stolt som andra kanske bara avfärdar med en axelryckning?

Niotillfem publicerade min text som jag skrev i hennes kommentarsfält när hon bad folk att skriva om helgen. Här kan ni läsa det.

Små, små saker.
Men tänk vad glad man kan bli.



intressen

Vet ni vad jag tycker om att göra?

Jag tycker om att skriva. Att verkligen lägga ned tid på bara en liten text. Att sitta med så mycket inspiration att det spricker i bröstet på mig.
Jag tycker om att spela musik. Att utforska och leka. Och att spela bara för att det är roligt. Inget annat än för nöjes skull.
Jag tycker om att fotografera, och framför allt naturen.
Jag tycker om att gå långa promenader i kängor med kameran i högsta hugg. Jag gillar att sitta vid grillstugan ensam och fundera.
Jag tycker om att vara med Judit. Eller föralldel bara prata i telefon. Jag gillar att jag får henne att skratta och jag älskar att hon känns som mig.
Jag tycker om att experimentera med photoshop och jag slår vad om att jag skulle älska att experimentera med Edvins nyinköpta prylar, han har skapat en ministudio med linebox, midikeyboard och Cubase.
Jag tycker om att gå på konserter och musikaler. Shower.
Jag tycker om att blogga. Jag brukar tänka på långa inlägg jag ska skriva men som aldrig blir av.
Jag tycker om att spela teater. Jag älskar verkligen att få gå in i en annan roll, att låtsas vara en annan person.
Jag tycker om att vara med mina vänner. Att baka och kolla på tv-serier med Hanna. Att göra absolut ingenting eller gå på stan med Isabelle. Att dansa hela natten och prata hemligheter med Axelina.
Jag tycker om att sticka och virka och sy. Om jag bara vore lite bättre på det.
Jag tycker om att paddla kanot och leva friluftsliv.
Jag tycker om att läsa.
Jag tycker om att spela rollspel med bästerollspelsgruppen SimonSays.

Ni ska veta. Det här är inte bara en lista på saker jag tycker om. Det här är en lista på allt jag inte hinner göra just nu. Och för varje rad jag skriver gör det lite ont i hjärtat för jag vet hur gärna jag vill göra allt det här, på en gång, men som jag inte hinner. Jag kommer hem från skolan med en sten för att jag har en liten putteläxa. En liten putteläxa. Och jag FÖRMÅR inte göra den.
Det är egentligen inte det jag vill ha sagt i och med det här inlägget. Vad jag vill ha sagt är: I höst.

I höst.

Åh, jag ska göra precis vad jag vill. Precis vad jag vill. Jag ska spela trummor och dragspel och flöjt. Jag ska spela teater och jag ska vara med mina vänner. Jag ska blogga som en galning och jag ska resa.

Keepin' me goin'



att våga tycka synd om sig själv, bli räddad av håkan och att säga hejdå




Jag har en glasburksdag idag. En dag då allt krossas av så lite. När du ser dig i spegeln och vill slå sönder hela jävla spegeln. När täcket är din enda vän i hela världen och det är så skönt att ligga därunder och gömma sig för allt. Och du blir så arg när du ska göra något för det fungerar inte. Det går inte att tänka och ingenting kommer framåt, allt står bara så hemskt stilla.
Min glasburksdag hänger nog egentligen i sig från igår, men då märkte jag det inte. Inte förrän jag inte kunde sluta gråta till sista låten på Håkan-konserten och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag stod där mitt i en röra av tjugo tusen människor och plötsligt var det inte 2011 längre, det var hösten 2008 och mitt hjärta skrek. Det skrek. Det ville inget annat än att bulta och skutta i närheten av mina bästa. De som verkligen hade fått mig, de som hade format mig och som jag visste ville bulta lika nära mig som jag hos dem. Och Håkan stod på scenen och sjöng, låt efter låt och jag drunkade i hans texter. Han räddade mig, han blev min livlina under ett år och jag lyssnade aldrig till någon annan än honom. Till slut kunde jag alla låtar utantill och jag såg med förundran på mannen bakom allt när han stod där på scenen. Jag ville att han skulle se mig, jag gjorde som alla andra, sträckte upp handen. Försökte att se om han såg mig. Se mig. Se mig! Jag är speciell, du har räddat mig. Förstår du? Håkan: ikväll är du bara min. Och han sjöng till mig. Han sjöng till mig och flera tusen andra femtonåringar med bultande hjärtan och mascarakladdiga kinder. Han räddade allihop.


Det enda som hjälper på glasburksdagar är att gråta. Det är så skönt att få tycka synd om sig själv, att verkligen vända sig inåt och lägga en hand på de där tandpetarna i hjärtat som sitter och skaver. Sedan verkligen känna efter, känna hur jobbig den där tandpetaren är. Om du har en glasburksdag, gör det. Känn såret tandpetarna skapar, känn hålet, känn längtan, känn avundsjukan, känn oron, känn stressen. Och gråt. Gråt med hela kroppen. Darra, hulka, snyfta, skaka. Jag tror verkligen att man behöver tycka synd om sig själv ibland. Att tänka bara på sig själv och se allt ur den allra jobbigaste synvinkeln du kan tänka dig. Strunta i de som egentligen har det värre: idag är det bara du själv som räknas.

Nåväl, när låten är slut är det åter 2011 och jag torkar till slut tårarna. Jag sträcker på mig och ser på mannen som en gång räddade mig. Som fick mig att dansa hela vägen ned till busshållplatsen, och sedan hem därifrån. Nu behöver jag honom inte längre.
Han behövs av nya femonåringar med skrikande hjärtan.

Så jag ger dig en nick och tackar för mig, Håkan Hellström. Nu är min tid över och jag ger bort min plats framme på konserterna till någon annan som behöver den bättre.

Och nej, för er som undrar, jag kommer inte sluta lyssna på Håkan. Men jag kommer inte längre lyssna för att jag måste, för att det är det enda som hindrar mig från att gå sönder i tusen miljoner bitar.
Jag kommer att lyssna för att det också är så jävla bra.


förunderligt vackert

En mycket, mycket dålig vana jag har är att alltid fastna vid helt underbart vackra tjejers facebook, bloggar eller liknande. Sedan sitter jag där och trånar över deras smala kroppar, vita tänder, vackra leenden, brunbrända ben, solblekta hår, moderna kläder, vackra ögon och så vidare
och så vidare
och så vidare
och så vidare

och det kan göra mig så galet nedstämd
nästan deprimerad

men vem är det egentligen som bedömer vem som är snygg?
de ideal vi präglas av idag är helt sinnessjuka
alla kan sträva efter dem
men ingen
och jag menar verkligen ingen
kan uppnå de krav som samhället ställer på hur vi ska se ut och uppföra oss.

jag tycker egentligen att alla människor är vackra. men bara för att vissa människor är bättre på att följa de (fortfarande sinnessjuka) ideal som finns så fastnar jag i de tankarna och då blir det svårt att inse att
varenda människa är vacker
varenda människa är vacker

dessutom är det lätt att glömma
alla tycker olika
ingen har samma stil
alla tycker olika saker är snyggt

alla är verkligen fina
och så förunderligt vackra.









6448

Hipp hipp HURRA!

Grattis grattis CECILIA LINDEROTH
idag fyller du
6448 dagar!
Hur har din dag varit?

Tack, tack, så guligt av mig.
Jo då, den har varit bra, jag har pratat om klasskonserten, och äntligen, för tredje gången, bestämt datum!

Åh, låter trevligt! Vad har du fått?

Jag fick morotsgratäng idag, av skolan, och så har jag fått reda på att i Kina kom man på penta-skalan med bambu-grenar för typ skiiiitlänge sedan, 3000 år f. kr. eller nåt. Sedan fick jag en extra överraskning, att jag ska på övernattning till hanna på lördag!

Det låter som en alldeles extra bra dag!

Jag vet! Tack så mycket!

Ha det så bra.
och förresten,
grattis i förskott!
i morgon fyller du 6449 dagar!
Vad önskar du dig?

tack, jag vet! Jag är superspänd! Jag önskar mig att inte komma försent, att få prata lite med trevliga människor och att ACT kommer att vara givande.


behöver lite:

Seth & Summer

Som Nick & Norah

Som Michael och Sarah

som Peyton och Lucas.



Ni fattar vad jag menar va? kärlek.

saker du kanske inte visste om mig

- Jag dricker inte alkohol
Jag, Lina och Isabelle ingick i en pakt i åttan. Vi sade att vi inte skulle dricka förrän vi blev arton. Och jag tvekade ganska mycket, fast det sade jag inte till någon. Sedan började jag i ettan och jag hade inte druckit än, och jag kände inte för att göra det längre heller. Jag vill inte tappa kontrollen över mig själv, fumla med orden och vingla när jag går. Jag tycker inte att det gör något att andra gör det dock, gör det ni om ni tycker att det är roligt. Det är i alla fall roligt att titta på. Och så plötsligt skulle jag på fest till Jonas, och Jonas och Axelina tog för givet att jag inte drack tror jag. Jag vet inte varför, jag hade kanske sagt det, och Anastasia frågade mig i trapphuset Dricker inte du? och nej, sade jag då. Det gör jag inte. Och därmed bestämde jag det.
Jag har fruktansvärt roligt ändå och jag behöver inte vodka för att våga ställa mig och dansa som en galning eller sätta mig mitt på golvet i en ring med ett knäckebröd i mitten och bara vara galen.

Jag är i desperat behov av en kyss av någon
Jag har inte kysst någon sedan jag körde sanning eller konsekvens på rasterna när jag var tolv år. Det är den brutala sanningen. Vet inte om jag borde skriva det här egentligen. Men så är det. Ge mig röda kinder, fjärilspirr och djupa ögon att drukna i.

- Jag sitter läskigt mycket vid datorn
Utan att man märker det glider man bara dit. Det finns så mycket. Och sedan skäms jag jättemycket efteråt.

- Jag har börjat röra på mig
Nu rör jag på mig 2-3 gånger i veckan. Går med stavar, simmar och springer. Vi har ett 7-veckorsprogram i skolan, vi ska lägga upp vårt eget träningschema och sedan följa det och se resultatet. Det gjorde mig äntligen motiverad att börja.

- Mitt allra största komplex är min näsa
Inte mycket mer att säga egentligen. Min näsa är ful och stor. Isabelle vet det alltför väl. Haha.

- Jag älskar killarna i min klass och Det skaver (deras band).
De är underbara.

- Jag skriver små listor i "anteckningar" på min mobil som jag senare vill föra in på bloggen.
Jag har en lista redo ("det värsta jag vet"), men jag tar mig aldrig tid att skriva ner den. Jag tänker mycket på min blogg över huvudtaget. Tänker på vad jag vill skriva och vad jag vill visa. Den betyder mycket för mig.

- Vissa människor saknar jag inte

- När jag är superlycklig får jag ont i magen
Japp, jag får ont i magen av lycka. Detta har hänt exempelvis på nattkampen 2008 och 2009 (och av bara tanken på det) och under Det skavers spelning i Lidköping.

- Jag hatar cigaretter
Om jag upptäcker någon som röker känner jag instinktivt att jag inte gillar den personen. Det kan förändras dock. Men jag hatar folk som röker och snusar trots att de inte ser någon mening med det. Speciellt snus, så jävla meningslöst. Man blir ful, man luktar äckligt och det är ohälsosamt. Och inte coolt.
Det gäller förresten att feströka också!

- För alla er som inte går i min klass: Jag ska, jag bara ska, jobba på Göteborgsoperan när jag blir stor
Jag var i Göteborg med min klass i tisdags för en dag på Göteborgsoperan. Guidad tur, snack med dirigent och till slut en opera, La bohéme. Och det är helt otroligt. jag går omkring med öppen mun och handen framför. Jag bara stirrar. Alla kostmer, den enorma scenen, alla arbetare, DET ÄR FANTASTISKT! Jag vill bara smyga omkring överallt och kika in i alla loger. Jag vill ha ett manus i mitt hand och gå omkring med ett grönt äpple i handen under en kort paus innan vi ska fortsätta repetera musikalen där jag ska spela huvudrollen. Jag ska. Jag ska. Jag ska. I alla fall några år, tills jag inser att jag lever i ett litet kyffe i Göteborg utan pengar och får leva av mina föräldrar. Då, kanske, jag tänker ge upp.


Jag fyller säkert på med mer information sedan när jag kommer på mer saker ni inte vet om mig. Nu ska jag äta djungelkyckling och ha det allmänt CHILL.

PS. Har ni hört Train - Hey soul sister? Upptäckte den för några veckor sedan, nu börjar den bli en riktig hit i Sverige också, har ni inte hört den än gör ni det snart. Den var väldigt stor i USA. Bra är den i alla fall!


Estet i allmänhet



hej
i veckan har min bror gjort sitt intagningsprov. Jag hoppas så innerligt att han kommer in, för på estet trivs man liksom alltid.


förresten, när vi ändå pratar om estet, jag vill bara klargöra en sak för er alla läsare som inte läser estet.
Det är faktiskt inte en så slapp linje som alla tror, så gå inte omkring & tro att ni har det jobbigare än mig för jag har det minst lika jobbigt (tror jag, jag vet iförsig inte riktigt hur jobbigt ni har det).
Jag börjar alltså klockan åtta varje morgon och kommer hem som tidigast tre, och det är på onsdagar. Då slutar jag egentligen klockan ett, men går man estet i skövde så är det inte säkert att alla bussar matchar hela tiden. Tisdagar och fredagar kommer jag hem tjugo över fem och på måndag och torsdag klockan fyra. Jag har lika många prov som de flesta, idag hade jag historiaprov, mellankrigstiden och sndra världskriget, det var nog runt 40 sidor i vår historiabok tror jag. I morn har jag matteprov, Matte A.
Jag har fyra timmar matte i veckan, två timmar matte A och två timmar matte B. Jag har två timmar franska, historia, svenska, engelska. Sedan ovanpå alla vanliga kurser har vi kultur- och idéhistoria, två instrument som man ska öva på varje dag helst (egentligen), och kör, ensemble och GeMu.
tack, nu är mitt lilla tal färdigt. Vi har det inte så fruktansvärt lätt.

På Lördag ska tjugo personer av de tjugonio (förutom mig själv) personerna i min klass komma hem till mig (gulp!) och de ska få uppleva ett mordmystierium. de har alla fått varsin roll och ska försöka lista ut ve, det är som har mördat greve Rickard leijonhufvud.
Det värsta är nästan att de är så fruktansvärt taggade! De går omkring och pratar om det hela tiden, när börjar det, jag ska ha på mig si och så, oj, är vi ovänner? kommer vi få mat, ååh det ska bli så kul.
jag tror att de har för höga förväntingar. det är synd, för då kommer de att bli besvikna. och då blir min lilla fest misslyckad.
Du kan läsa om mitt mordmysterium (och andra) här.

Nu känner jag på mig att jag har skrivit för mycket för att mina stackars läsare ska orka läsa. STÅ UT!

kram

ditt hjärta kanske känns som en satans glasfigur.

Ibland när man är sjutton om sjutton dagar så kan livet kännas lite tyngre, utan att egentligen inte veta varför. Det ligger liksom som en liten klump och gnager långt inne i magen, nästan in mot ryggen liksom, och som återkommer då och då för att skapa känslan av obehag och obekvämhet, och opassande. En liten gnagande oro om att allt är emot en och just det, ditt liv är inte perfekt, trots att man inte kan förklara varför. Då hjälper det bara att sätta sig på en buss med igenproppande hörlurar och tänka på allt allt allt som någonsin varit emot dig idag, tänk på den gången då du gick ensam nerför trapporna för att spela flöjt och allt slask och all snö och alla de där dumma trappstegen som aldrig tar slut, och stressen och så plötsligt tjoff så glider fötterna tre steg och man hamnar på backen, slår i flöjten hårt i marken, får slask i hela rumpan och en kortvarig värk i handen och rumpan som tog emot slaget. Och du reser dig upp och stampar hårt med fötterna och viskar mellan sammanbitna läppar och panikslagna tankar JÄVLITT ROLIGT GUD, DET TYCKTE DU ALLT DIN JÄVLA APA, JAG HAR INTE EN BRA DAG; TA OCH GE DIG FÖR HELVETE JAG VILL INTE HA MER SKIT! Och du såg ju förut Evelina, Siki och Ellen bakom dig när du började gå nerför de förbannade skithala skittrapporna och du vänder dig om men plötsligt poff inga där de har av någon konstig anledning hamnat på efterkälken eller vänt och gått in eller så skulle Evelina visst bara ut och skita ner lungorna med äcklig äcklig stinkande rök så att hon kan dö tidigare i cancer när hon är sextio år.
Sedan tänker du på när du plötsligt precis innan lunchen bara kände för att krypa ur skinnet, du kände dig tung, ful och dum och du ville ville ville inte vara där mer du ville bort flyga iväg allt var fel du var fel och det var så himla dumt allting, allt kändes bara obehagligt fast att inget alls hade hänt, där gick axelina dina kompisar du hade alla tunga böcker i händerna ingen sade nåt dumt alla skrattade och var snälla men ändå så var det så jävla fel. allt var liksom fel.
och du tänker på när du inte klarar av människor som andra gör, du förstår dom inte dom förstår inte dig det är bara pinsamt och du vill inte vara där han är för det blir obehagligt så du bara går lite framför och lyssnar på honom och dom andra lite men säger inget istället. fast det känns så himla fel för varför kan man inte förstå en person som ska kallas sin klasskompis och till och med kompis varför varför varför.
allt det tänker du på när du går mot busshållplatsen och så låter du tårarna trilla. för det är det enda som hjälper. krama ihop den tunga klumpen och låt den rinna nerför dina kinder istället.

OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖÖÖÖÖNT! WIIIIIIHOOOO!

Skönt är också att veta att du kanske också sitter hemma ibland och känner hur fel livet är, för det kan jag bevisa för jag har läst en blogg och hon säger att ni har så med ibland, kolla

och nu känns det bättre.



PS. jag tänkte för er som är nyfikna faktiskt dela med mig av min spellista på spotify, så därför, här har ni den. Har slipat och filat på den superlänge, och nu kände jag att YESBOX nu sitter den! Inte så många låtar, men bara massa som jag inte lyssnat på förut, så det är perfekt.


oh, sorry, just trying to squeeze Me in between here and find Me a nice spot to stay at. like forever? yeah.

Jag tror att någon gång mellan 14-16 års ålder hittar man sig själv. Innan dess har man inte brytt sig. Då har man lekt och varit barn. Sedan får man plötsligt för sig att vara någon, sticka ut. Man hamnar i stan på högstadie och plötsligt måste 600 barn som börjat sjuan hitta sig själva och kunna kalla sig ungdomar. Fast kanske trodde de att de var det innan också; men det var de inte. Alla sorter ska testas. Det är som att springa runt på Primark en lördagkväll i London. plötsligt är det smink, disco, killar, nonchalans, kläder, uppmärksamhet, avhållsamhet, beroende, allt. alla kombinationer möjliga. Sedan någon gång händer det. Det kan hända närsomhelst. Det beror på vem du är och vart du är just då. Plötsligt märker ni att något stämmer så som det aldrig stämt förut. Ni är hemma alltid.
Det kan nog hända när du är tjugo. Men jag var i alla fall femton. Kanske glömmer jag det ibland, kommer in på ett villospår utan att märka det, men till slut kommer man ihåg vart man hör hemma. Det finns egentligen aldrig något annat.

Jag vet att jag inte kan skriva för länge, för då tappar ni intresset. Hade jag varit en idol och stilsättare så lyssnar alla på vad hag säger, men nähä, här får jag nöja mig med några rader trots att jag kunnat skriva ett helt inlägg på kanske trettio rader.


hej&hå jungman jansson.

jag hatar att skriva bloggtitlar förresten. det är det första ögonen dras till, och jag finner aldrig något bra och roligt att skriva som sammanfattar mitt inlägg på ett bra sätt. fast det är kanske för att jag alltid skriver titeln först, av någon märklig anledning.

alltid när jag är ute och går så går jag omkring och formar meningar och ämnen till min blogg. Och jag överdriver faktiskt inte när jag säger alltid. jag går och hittar på vad jag ska skriva om, hur det ska låta intressant och bra och skojigt på samma gång. Och det blir alltid bra också, på nåt vänster. Jag hittar massa bra grejer att skriva om, och allt låter bra! Men sedan när man kommer hem är man för trött för att slå på datorn och skriva ner det. Och då har förresten inspirationen försvunnit.

Jag var ute och gick förut idag.



lycklig typ

Ni vet den där känslan man får när man blir helt PLÖTSLIGT lycklig? När det rusar upp ett enormt brus i magen och man måste sträcka på sig och nästan hoppa ur stolen och dra ett enormt andetag och låta bruset gå ut i ett stort leende över munnen. Ni vet hur man tappar bort verkligheten lite och bara ryser eller det känns i alla fall som att man vill rysa men det kommer liksom ingen och man blir helt paralyserad och bara LÄNGTAR efter det som gör en så lycklig? När man bara vil HOPPA UPP UPP UPP SPRINGA TJOA SKUTTA SKRIKA SKRIKA SKRIKA HÖGT HÖGT HÖGT och berätta för alla någonting. Så där lycklig som man bara är ibland.
Ja. ni vet kanske vad jag menar.

En sak som ger mig det är Nattkampen.

2008 och 2009



Men vad jag tänkte på just nu var det lilla skedet innan sommarlovet i våras. Kalle Blomkvist. Det var så underbart underbart. Jag ville verkligen göra den där filmen. jag VILLE VERKLIGEN det!







Echoes, Silence, Patience and Grace (S05E13)

Make a wish and place it in your heart.
Anything you want.
Everything you want.
Do you have it?
Good.
Now believe it can come true.
You never know where the next miracle is gonna come from, the next smile, the next wish come to true.
But if you believe that it's right around the corner,
and you open your heart and mind to the possibility of it,
to the certainty of it,

you just might get the thing you're wishing for.

The world is full of magic.
You just have to believe in it.
So make your wish,
do you have it?
Good.
Now believe in it.
With all your heart.

aj, jävlar

vad ont det gör.

Att se honom hemma igen. det gör ont att se honom; så glad, så saknad, saknar.
förändrad.

vad ont det gör att veta.
Dagen man inser att det aldrig kommer tillbaka. allt som återstår är minnena.

men han har fått en fin gitarr. Och han har lärt sig fina låtar.

solen sken på skaga den 14 Juni 2009

Jag har många gånger funderat på att blogga som noveller. Mycket intressantare att läsa. Och samtidigt försöka blogga väldigt små stycken, också mycket intressantare och lättare att läsa. Och sedan siktar jag på att ladda upp en bild vid varje inlägg.

Nu sticker det lite i hjärtat där hon sitter på en stol. Överallt runt henne springer förväntansfulla, nervösa 15-åringar omkring och spanar in sina nya rum. En energisk Billy pratar högljutt om allt som kommer för honom. Solen skiner, såklart, och det känns som alltid som om man har kommit till en annan värld.
Små, små sekvenser dyker upp om och om och sätter in små tandpetare i hjärtat på henne.
Alexander kommer gående, nyligen ombytt till brat, för att vara med på volleyboll. Hon ser det så precis, som om det var igår.
Hon sitter med Johanna i blåbärsriset och äter blåbär efter blåbär oh fingrarna byter långsamt nyans efter varje bär tills de är helt blåa, precis som tungan.
Lugna timmen första dagen, Anton och Alexander och deras korvkioskskämt ekar i hela skallen.

Hon sneglar snett ned till vänster om sig. Nähä. Inga gröna, illaluktande, äckliga morötter kvar där längre.
Anton, Andreas och hon sitter och läser. Hon läser Da vinci-koden. Solen skiner och allt är tyst runt omkring henne.
Ludde står och försöker hugga ett blött, alldeles för tungt vedträ på paddelhajken iklädd två stora soppåsar. 

Till slut sitter en sådär fjorton tandpetare där inne, och hon beslutar sig för att ta en tripp till stavkyrkan för att andas in den ljuvliga doften av tjära och kärlek.

På alla dörrar sitter fel namn, Natanaels rum är låst och används detta år som förråd, Luddes säng finns inte länre, där står en byrå. Hennes bror sover i Kristians säng.
Hennes säng står orörd när hon traskar upp för den igenkända trappan. Och stryker handen över sängen, suckar tungt, men går snabbt ner igen.

TACK FÖR EN HÄRLIG FLASHBACK. JAG VILL TILLBAKA.

"Här tog jag mitt liv 1982"
"Och jag försökte 2007"
"Vi tre tog livet samtidigt som vi sjöng "Du gamla du fria" 2200"

RSS 2.0