Våga
Har verkligen tyckt att det varit hemskt läskigt och nervöst med allt det nya här. Och då menar jag framför allt det faktum att det är en annan kultur här. Ett annat sätt att göra saker och se på saker. Har någon märklig rädsla att sticka ut, vill helst förstå alla normer och vanor direkt pang bom bara och slippa märkliga blickar och slippa ställa frågor och snubbla på orden och tveka vid formuleringar.
Men jag har hållit andan och hoppat. Som första kvällen när jag ensam gick iväg och handlade mat. Jag var SÅ rädd. Som när jh tåg tunnelbanan och hittade till Brick Lane (jag var så rädd att se ut som en turist så jag vägrade ta upp kartan på trottoaren utan gick tillbaka till tunnelbanestationen och kollade på kartan där nere flera gånger istället innan jag kom rätt).
Och ikväll sitter jag själv i en liten bar och dricker cider. Bredvid mig står en kartong med popcorn. Om tio minuter börjar bion, som jag ska se. Men här, till skillnad från i Sverige, så behöver su inte sitta i salongen och se reklamen innan, utan du kan i lugn och ro ta en drink i baren utanför och mysa i sofforna, med en kompis eller ensam. Bredvid mig sitter tre amerikanare ch pratar på härlig engelska.
Jag har lärt mig att glädjen och stoltheten efter att ha vågat kasta mig ut i något väger så mycket tyngre än nerverna och spänningen innan. Och det är jag så glad för.
Det är en sak jag inte trodde jag skulle lära mig när jag kom hit (vilket är märkligt för det är väl ganska självklart egentligen). Att få kasta mig ut i nya saker och tycka om det, prata med främmande människor he.la. ti.den. och sluta vara rädd för att verka fånig.
Det är jag så glad för.
Kommentarer
Trackback
