cecilialinderoth

Jag har en glasburksdag idag. En dag då allt krossas av så lite. När du ser dig i spegeln och vill slå sönder hela jävla spegeln. När täcket är din enda vän i hela världen och det är så skönt att ligga därunder och gömma sig för allt. Och du blir så arg när du ska göra något för det fungerar inte. Det går inte att tänka och ingenting kommer framåt, allt står bara så hemskt stilla.
Min glasburksdag hänger nog egentligen i sig från igår, men då märkte jag det inte. Inte förrän jag inte kunde sluta gråta till sista låten på Håkan-konserten och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag stod där mitt i en röra av tjugo tusen människor och plötsligt var det inte 2011 längre, det var hösten 2008 och mitt hjärta skrek. Det skrek. Det ville inget annat än att bulta och skutta i närheten av mina bästa. De som verkligen hade fått mig, de som hade format mig och som jag visste ville bulta lika nära mig som jag hos dem. Och Håkan stod på scenen och sjöng, låt efter låt och jag drunkade i hans texter. Han räddade mig, han blev min livlina under ett år och jag lyssnade aldrig till någon annan än honom. Till slut kunde jag alla låtar utantill och jag såg med förundran på mannen bakom allt när han stod där på scenen. Jag ville att han skulle se mig, jag gjorde som alla andra, sträckte upp handen. Försökte att se om han såg mig. Se mig. Se mig! Jag är speciell, du har räddat mig. Förstår du? Håkan: ikväll är du bara min. Och han sjöng till mig. Han sjöng till mig och flera tusen andra femtonåringar med bultande hjärtan och mascarakladdiga kinder. Han räddade allihop.


Det enda som hjälper på glasburksdagar är att gråta. Det är så skönt att få tycka synd om sig själv, att verkligen vända sig inåt och lägga en hand på de där tandpetarna i hjärtat som sitter och skaver. Sedan verkligen känna efter, känna hur jobbig den där tandpetaren är. Om du har en glasburksdag, gör det. Känn såret tandpetarna skapar, känn hålet, känn längtan, känn avundsjukan, känn oron, känn stressen. Och gråt. Gråt med hela kroppen. Darra, hulka, snyfta, skaka. Jag tror verkligen att man behöver tycka synd om sig själv ibland. Att tänka bara på sig själv och se allt ur den allra jobbigaste synvinkeln du kan tänka dig. Strunta i de som egentligen har det värre: idag är det bara du själv som räknas.

Nåväl, när låten är slut är det åter 2011 och jag torkar till slut tårarna. Jag sträcker på mig och ser på mannen som en gång räddade mig. Som fick mig att dansa hela vägen ned till busshållplatsen, och sedan hem därifrån. Nu behöver jag honom inte längre.
Han behövs av nya femonåringar med skrikande hjärtan.

Så jag ger dig en nick och tackar för mig, Håkan Hellström. Nu är min tid över och jag ger bort min plats framme på konserterna till någon annan som behöver den bättre.

Och nej, för er som undrar, jag kommer inte sluta lyssna på Håkan. Men jag kommer inte längre lyssna för att jag måste, för att det är det enda som hindrar mig från att gå sönder i tusen miljoner bitar.
Jag kommer att lyssna för att det också är så jävla bra.