cecilialinderoth

min fina lilla kropp. som gör så mycket gott för mig.
två friska ben.
klar i knoppen.
och mina fingrar; ett slående exempel på kroppens och lill-knoppens samarbete. Tillsammans har de lärt mina små fingrar att spela mästerverk på flöjten.
Och så två fina ögon som ser världen, varje dag. När det regnar och snöar. När solen strålar och hela världen blir gul. Jag ser mitt hem. Och framför allt mina medmänniskor. Min fina fina bror. Min lilla lax.
Jag gråter och skrattar. Det bubblar i magen på mig.
Känslorna jag känner kan överföras till fysiska känslor i kroppen. Tänk! Sockerdricka i magen när jag är lycklig, kramp-ont i magen när jag ser på något romantiskt, klump i halsen när jag är ledsen.
Den är så fin och bra. Kroppen. Och sedan ska jag lämna den, den ska ruttna i en kista nånstans, långt från någons ögon att se. Den finns bara till här för mig och för allt jag har lust med.

Och så ändå klagar jag bara på den. Lilla lilla kroppen. Ändå duger den inte.
Varför gör människan så?
En människokropp är så ofattbart fin och den kan göra så ofattbart stora saker.

Lilla lilla lill-kroppen.
Jag vill bara gosa med den.



Idag säger kroppen ifrån. Jag har inte uppfyllt en av de absolut viktigaste reglarna som finns för att leva. Nämligen att ta hand om mig själv. Det är regel nummer ett. Regel nummer två är: när du har avklarat regel nummer ett, ta hand om dina medmänniskor också. och typ älska. dem. Fina regler, tycker jag. I alla fall! Idag sprutar det blod ur näsan på mig, för min stress har gått så långt att till och med kroppen griper in och säger ifrån. Jag tror inte min kropp förstår vilken tjänst den gör mig. Bäste-kroppen! Nu blir det ingen mer Ljudteknik, Stefan får säga vad han vill och mitt betyg får fara åt helsefyr. För vad gör ett putte-betyg i Ljudteknik för världen egentligen? Och för mig? Jag har ju redan fått allt jag behöver, världens finaste gåva någonsin: ett kropp och en knopp.
Tack för det.

Och tack kroppen. Du är allt bra, du. Den bästa vän man kan ha.