cecilialinderoth

 

 

på min mobil hittade jag den här anteckningen.

 

 

Jag kan verkligen inte komma på vartifrån jag fick det här, men jag minns att plötsligt slog det mig och jag var tvungen att skriva ner det. det handlar om stolthet. 

om att jag tycker verkligen att de människor som inte bryr sig om påtryckningar utifrån eller förväntningar på en, utan som bara gör det som känns roligt och rätt är så mycket mer imponerande än de som klarar hela vägen men utan att finna glädje i det.

jag vet inte hur många gånger jag har grämt mig över olika uppgifter, saker jag har sagt att jag ska klara av och tagit på mig, men som jag sedan inte vill göra.

Då är det är så mycket viktigare att känna efter i sitt hjärta och se till att man har roligt hela vägen istället. Strunt samma om du inte klarar allt! Det gör ingen, ändå. 

Jag minns när jag skulle börja på billströmska i höstas. på sommaren när jag pratade om skolan och berättade att jag egentligen är ganska trött på musik men hoppades att det skulle gå bra ändå så förklarade jag att men det är ju bara att prova, om jag inte trivs så kan jag ju bara hoppa av. Men samtidigt så visste jag inombords: jag kommer inte hoppa av. för hur skulle det se ut? det skulle vara så pinsamt och jobbigt. Det skulle vara som att jag misslyckades. Men hade det verkligen det? Det enda jag har gjort är att stå upp och säga nej, hörrni. det här var inte min grej. och visst det finns många som älskar det men det gör inte jag utan det finns andra grejer som passar mig perfekt istället. det är bara stort och modigt tycker jag.

edit: nu trivs jag ju alldeles lysande på billströmska, så det har aldrig blivit nödvändigt att sluta. nåt annat får ni inte tro.

 

nä nu har jag bestämt mig. för efter påsklovet så ville jag inte stå något mer i ett övningsrum. jag ville inte räkna minuterna innan nästa timme av övning äntligen passerat, ville inte nöta mer detaljer på Tityre och öva skalor hela kvällen. 

ingen har tvingat mig att vara här. det här är för min skull. allt är för min skull! alltid. och därför tänker jag inte spela mer flöjt den här terminen.

nu väver jag en trasmatta, kikar på serier, stickar färdigt en halsduk, läser böcker, umgås med alla fina människor och ger min själ ro istället.

och vet ni. jag tror att jag blir så mycket bättre av det.